I ett tornrum av sten, bakom galler av järn,
Och en tillsluten port av solidaste trä,
med en smärta som gror som en svulst i hans bröst,
står han och sneglar mot Sveriges kust,
i dyster begrundan av sin ömkliga lott
att försmäkta på Elsinore slott.
En gång var han lycklig och fri och dansant;
En damernas gunstling, så skön och galant.
En prins utan högmod, en välkommen vän
saväl i palats som dom enklaste hem.
Den siste man trott skulle få tyna bort
i tornet på Elsinore slott.

Han red ut i världen i ungdomens dar,
och såg med bestörtning hur orätt det var
att folket gick under av sjukdom och svält,
för att härskarnas girighet saknade gräns.
Men den insikten borde han nog inte fått,
för den förde till Elsinore slott.

Han sålde sin boskap, sin mark och sitt slott,
och allt det han tjänade skänkte han bort.
Men den som får gåvor vill ofta ha mer,
och när hjälpen tar slut blir den nödställde vred.
Så han skördade ont av det goda han sått;
Därför bor han på Elsinore slott.

En prins utan pengar bemöts med förakt
av alla dom andra som tillhör hans klass.
En ädling som vågar ta folkets parti
blir hälsad med kyla och ögon av is.
För där ondskan får reda är godhet ett brott;
Så han sändes till Elsinore slott.

Så nu lever han här i livslång exil;
Förskjuten av fattig, föraktad av rik.
Vågorna glittrar i rött och i guld,
när skymningen sänker sej vid Öresund.
Han sneglar mot Sverige, han ser inget hopp;
Ingen friges från Elsinore slott.

Lupasit Mulle